Vi kom i mål
Det börjar närma sig
Nu är det inte långtid kvar innan starten går, eller några timmar men det är hög tid för oss att slänga in cyklarna i bilen och börja bege sig mot årets första cykellopp!
Panerad torsk och potatis
Kvällens måltid bestod utav färsk panerad torsk med potatis och sambons supergoda räk&romsås.
Nu ska jag straxt krypa ner i sängen och ladda inför loppet imorgon, hoppas bara att mina ben är på min sida imorgon!
Cykelfix
Fixar med cykeln inför imorgon, en ny sadelväska ska på!
Hoppfull om framtiden
Nu börjar det hända grejor, fick ett mail av läkaren igår,
att nu är bollen i rullning angående operation av mina underben.
Det kommer bli av, dom vågar chansa trots att dom inte vet vad jag lider av.
Nu väntar jag bara på att få en tid. Äntligen händer det något!
Om jag är hoppfull om framtiden? Svar JA
Dagens promenad
Det gick rätt så bra faktiskt, trots mina ömmande ben. Längtar tills jag kan gå utan att känna smärtan som syndigt visar sig, och längtan efter att kunna öka farten ännu mera, och tänk den dagen jag kan börja springa igen. Tills dess nöjer jag mig med sådana här promenader, i skogen och lugnet!
3 dagar kvar
Om 3 dagar är det dags för Torpön runt, jag har inte riktat in mig på någon speciell tid än, utan jag får känna av under loppet hur mycket mina underben tillåter att jag tar i. Förhoppningsvis går det lika bra som i måndags!
Cykel bortskänkes? Inte längre..
Igår hade jag ingen som helst lust att ge mig ut på cykeln efter jobbet, kände att min 45 minuters promenad räckte gott och väl. Men sambon lyckades övertala mig att följa med ut på en kortare runda. Och jag satte mig på cykeln väldigt motvilligt, men så fort vi lämnat alla smågator och kom ut på landsvägen kände jag energin och adrenalinet flöda, det gick så sjukt bra att trampa, speciellt i uppförsbackarna. Och jag ångrade mig inte en sekund att jag följde med ut. Hade vi inte behövt cykla bland alla hus och trafikljus påväg till och från landsvägarna, hade tiden slutat på mycket bättre. Men jag är nöjd och det är huvudsaken!
Hade ni frågat mig i fredags efter cykelturen, då hade jag erbjudit er min cykel helt gratis, jisses så trött jag var på allt som hette cyklingen, men så blir det med nästan fyra mil i enbart motvind/sidovind. Haha. Nu är jag iallafall glad att jag behöll cykeln!
Stämplar ut!
Nu ska jag inta soffan resten av kvällen, efter att dagen har gått i 110. Först långpromenad med vovven som slutade på 5 kilometer i hyffsat bra tempo, och sen jobb 11-20. Självklart blir den liten kvällsrunda med Sóti också innan sängen ska intas. Hoppas ni har haft en skön och härlig söndag!
Ny familjemedlem
Iallafall under den närmsta veckan har vi en ny krabat här hemma. Är precis hemkommen från en 5 kilometers runda i skogen med Sóti och självklart fick sambon följa med. Nu väntar jobb i fisken hela kvällen tillsammans med Lena, radarteamet!
Laddar med frukost innan cykeltur!
Mellanmål på jobbet
Energiboost
Direkt efter att jag jobbat 7-17 idag så begav jag och min fina sambo ut på en runda på cyklarna. Min snälla pappa har nämligen lånat ut sin hybridcykel till André som han ska få låna under Torpön loppet den 26:e maj. Men jisses så mycket roligare det var att cykla med någon annan än ett cykla själv. 1.9 mil slutade rundan på, i hyffsat bra tempo trots all motvind och sidvind som vi hade i stort sett hela rundan!
Nya cykelprylar
Utav mamma och pappa fick jag lite saker när jag fyllde, som jag har saknat till cyklingen. Så som glasögon, handskar och reflexer. Nu har jag nog allt jag behöver, och skulle jag köpa något mer så är det bara för att det är så himla skoj att handla träningssaker och träningskläder!
Det unika fallet
Jag insåg häromdagen att jag har glömt berätta för er om hur det går med mina onda ben. Med den smärtan som har varit en del av min vardag sedan två år tillbaka. Nu äntligen har det börjat hända saker, hade ni frågat mig hur det kändes i slutet av februari, då hade jag sagt att jag kände mig uppgiven. Det var då sjukskrivningen gick ut, jag fick ingen hjälp ifrån varken försökringskassan, sjukgymnasterna, eller läkarna. Vi stod stilla, vi kom ingenstans. Ingen visste vad dom skulle göra med mig. Ingen hade någon lösning. Eftersom mina sympton och besvär inte är enligt läkarboken, så vet vi fortfarande egentligen inte vad jag lider av. Vad som orskar all min smärta. Men i början av april, fick jag ett samtal ifrån ortopeden (var ett år sedan jag var där sist) jag gick dit motvilligt, med en känsla av hjälplöshet. Men den känslan försvann så fort jag kom in till min ortoped, han var ärlig nog och först erkänna att han hade glömt mig, glömt att kontaka mig efter tryckmätningen som jag gjorde under förra hösten. Och det ger jag honom en stor eloge till, att våga erkänna att man har gjort fel. Efter mycket kliande i huvudet, och tittande i läkarboken, skakade han återigen på huvudet och sa att jag inte är enligt läkarboken. Att jag var ett unikt fall! Vi diskuterade och kom fram till att jag skulle gå till ytterligare en sjukgymnast, dit gick jag två gånger nu i maj. Och även han skakade på huvudet, han tror även han att jag är det unika fallet. Så nu är processen igång, det kommer troligtvis bli operation på båda benen. Jag väntar mail ifrån ortopeden nu om hur vi ska gå till väga. Vi gör nog en chansning helt enkelt och opererar. Det skadar inte att försöka. Jag är villig att testa det mesta, jag vill bli frisk! Äntligen känns det lite ljusare igen, om det nu bara är det här jag lider av. Det återstår att se efter operationerna och när rehabiliteringen är igång. Nu hoppas jag bara att det inte dröjer så länge tills jag gör första operationen, tycker att jag har gått med det här alldels för länge.
